bgcolor: #fff;

Fredag 25 mars

Idag har jag haft seminarium hela förmiddagen, jag var så oförberedd man kan vara.. Dock hade min lärare förståelse för att skolan inte prioriterats den här veckan.. Det var dock intressant och gav en hel del att höra alla andra hur det går för de i deras fördjupningsuppgifter och undervisningslogg.

Anledningen till mitt bedrövliga skolarbete den här veckan är som säkert de flesta vet vid det här laget är att jag hade inbrott i min lägenhet i onsdags. Det är även anledningen till att bloggen inte uppdaterats något de senaste dagarna.

Jag, Bruno och pappa hade varit på ikea för att jag skulle köpa garderober och göra om i klädkammaren, pappa hade lånat en skåpbil från jobbet så det var bara vi som åkte. Vi hade jätte svårt att få ihop det hur jag skulle göra då min garderob inte är jätte stor men tillslut kom vi på hur vi skulle bygga upp den och vad vi behövde för delar.

När vi var nere i deras tag-själv-lager och lastade på alla olika delar är det en av delarna som vi inte når, den står några våningar upp och vi ber om att få hjälp med en truck, men för att få det måste vi vänta till klockan åtta för de får inte köra ut trucken innandess. Tänkte att de var väl lika bra att vänta, annars hade vi bara fått åka dit igen. Så vi väntade och väntade, halv nio blev klockan tillslut när vi äntligen fick den delen vi väntade på. Då hade vi suttit och väntat sedan klockan var sju.

Stackars Thimmy, Teddy och mamma satt hemma och väntade på mat då vi bestämt att vi skulle köpa med oss mat hem när vi åkte därifrån. Så vi åkte till mcdonalds och var väl hemma hos mamma och pappa när klockan var nio och efter att vi ätit åkte pappa och jag hem för att börja last ur bilen medan Bruno tog amanda och gick hem. Jag och pappa började lasta ut och hann bli klara innan Bruno hann fram så pappa åkte hem, han var trött och skulle upp och jobba.

Jag går in i lägenheten igen och börjar klä av mig jackan och så går jag in i mitt rum för att lägga ifrån mig min väska på mitt skrivbord och just då kommer Bruno in med amanda. Jag tänder lampan i mitt rum och ser att min träpall står uppställd på min säng, och då ser jag att min sänglåda är öppen och alla mina smyckesaskar ligger utspridda över golvet och sängen. Det första jag säger är "Bruno har du letat efter något i min låda?" dum fråga såhär i efterhand eftersom han aldrig skulle lämna de sådär. Men man tänker nog inte inbrott det första man gör.

När han svarar nej går det upp för mig, det har vart någon här inne, jag går ut i vardagsrummet och ser altandörren öppen. Nej nej nej det här händer inte!! Faaaaaan! Jag tänker att jag måste ringa mamma och slår fel nummer typ fem gånger.. Jag har blivit rånad säger jag till mamma och mamma förstår inte vad jag menar först, och tror att jag blivit av med plånboken på ikea.. Jag som är ett vrak vid det här laget blir irriterad och bara försöker få henne att fatta och börjar gråta och jag är så arg och ledsen, det går inte förklara. Jag kände mig äcklad och rädd över att någon varit och rotat i mina grejer. Min byrå med kläder i hade dem varit och grävt i jag märkte sen att dem vart i skrivbordslådorna och inne i badrumsskåpen..

Pappa hade tydligen precis klivit genom dörren hemma när han hörde mamma, när han förstod vad som hänt åkte han hit igen. Medan jag hysteriskt pratar med mamma har Bruno hunnit prata med sin pappa Hasse och ringt polisen.

Först när jag tittade på altandörren såg jag ingenting konstigt och jag började undra om jag glömt att stänga den innan vi gick hemmifrån vilket gör att jag mår ännu sämre, men sedan ser pappa små märken på dörren.
Vi sitter och väntar i mer än två timmar på polisen som tillslut dyker upp. Visserligen förstår jag att inbrott inte prioriteras eftersom det är något som redan hänt och de finns inte mycket att göra åt, men det var ändå jobbigt att sitta och vänta så länge.

När de kom frågade de lite frågor och en av de började leta fingeravtryck. jag som ville bli polis förut tycker sådant är ganska intressant men det var fan inte intressant när de gjordes i ens eget hem.

Jag är jätte ledsen över det som försvunnit.. Alla mina smycken jag fått i present genom hela mitt liv är borta, doppresenter från när jag var bebis, konfirmationspresenter.. Alla smycken är i princip borta.. Det kommer jag aldrig få tillbaka, även om jag kanske kommer kunna köpa nytt blir det aldrig som en present man fått.. Mitt halsband jag fick av Bruno när vi firade två år är borta.. Lite euro hittade de också och så tog de parfymer..

Jag är glad på ett sätt att de inte tog mer än de gjorde, men smycken är sådant som inte går att ersätta eftersom för mig har de ett affektionsvärde då nästan alla smycken var presenter och som jag fått vid ett specifikt tillfälle..

Men det absolut värsta är att någon varit i mitt hem. MITT hem, utan min tillåtelse.. dem har bara gått in som om de ägde stället, usch jag blir så jävla förbannad! Jag mår illa när jag tänker på det, tänk att inte känna sig trygg i sitt eget hem. Hade jag varit hemma hade jag slagit ihjäl de med mitt baseballträ.. Näee, de hade man väl kanske inte men man är så arg, ledsen, rädd, äcklad det finns inte ord att beskriva hur man känner sig när främmande människor har varit inne i ens hem. Det önskar jag inte ens min värsta fiende, eller jo, jag önskar att de som gjorde det här får råka ut för exakt samma sak så de får känna hur det känns!

Jag hoppas ödet, gud, karma eller vad fan som helst har ett nyckfullt slut för dig/er som gör såhär mot människor!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0