Onsdag 8 Juni
Idag var en skön dag på jobbet, den gick inte allt för långsamt och den var lugn och rolig. Jag sådde gula ärtor med barnen idag, hoppas det går ganska fort så de får smaka på ärtskott innan de flesta går på semester. Passade på att prata med de om vad växter behöver för att växa, de kommer med jätte bra och härliga ideér!
Efter jobbet var det inte lika roligt.. När jag kom hem gick jag och amanda ut på våran sista promenad tillsammans och när vi kom in igen packade jag ihop alla hennes saker. Det var inte roligt! När packande var klart la vi oss i soffan och gosade. Hon låg alldeles bredvid mig så jag låg och kliade henne, passade på att mysa riktigt ordentligt.
Halv åtta kom mamma och hämtade oss, eftersom Bruno inte kunde följa med bad jag mamma för jag ville inte åka ensam för hade jag åkt ensam hade jag suttit och bölat helt själv på tåget.
Amanda var lite reserverad först, hon hälsade såklart och var allmänt glad som hon är när hon träffar människor men det verkade som att hon tänkte "honom har jag sett någonstans förut" men hon var inte helt såld. Vi träffade farmor och några andra som Alfredo känner så de stog och pratade ett tag. Innan det hade Alfredo fått höra alla härliga grejer amanda gjort och hur det har gått. Under tiden gick hon runt mina ben hela tiden precis som vanligt, hon gick och hälsade på alla andra och nosade men hon kom alltid tillbaka till mig och stod där som min skugga som hon har gjort under hela den här tiden. Följt mig vart jag än gått. När det väl var dags att skiljas åt så hade jag svårt att inte börja gråta för att Alfredo fick dra med henne för att hon försökte följa efter mig. Usch vad det gjorde ont i mig då när hon så gärna ville tillbaka till mig och tanken då på att jag aldrig kanske får se henne igen gjorde det hela ännu värre..
Men jag skulle göra om det här flera tusen gånger hur ont det än gör för att få träffa henne igen! Min lilla mustamakkara! Usch jag börjar gråta varje gång jag tänker på henne hur hon drar i kopplet för att komma tillbaka till mig.
Jag vet att jag i alla fall hoppas att Alfredo åker utomlands igen och lämnar amanda här till hösten igen, men vi får vänta och se. Jag håller alla tummar och tår jag har i alla fall för jag saknar henne redan jätte mycket! Det var helt tomt när jag kom hem, ingen som låg i soffan med mig som ville pussas och gosa, ingen kvällspromenad, ingen att prata med.. det var ingen där. Lilla amanda, det känns så tomt här utan dig! Jag älskar sig min lilla mustamakkara, hoppas vi ses igen!
Kommentarer
Trackback
